En agenda är inte dramaturgi

09.00 Välkommen
09.10 Vd har ordet
09.30 Ekonomisk rapport
09.50 Ny strategi
10.10 Panelsamtal

Det kan vara en alldeles utmärkt agenda.

Men det är inte en dramaturgi.

En av de vanligaste svagheterna jag ser i digitala möten och sändningar är att programmet består av en rad fristående programpunkter. Först kommer vd. Sedan ekonomichefen. Därefter någon som ska prata om strategin. Och till sist ett panelsamtal.

Varje del kan vara både relevant och intressant.

Men tillsammans blir de inte automatiskt en helhet.

Min ambition är istället att få programmet att kännas som en sammanhängande berättelse – där varje del bygger vidare på den förra och förbereder tittaren för nästa.

Det är där dramaturgin kommer in.

Vi försöker förstå hur saker hänger ihop

Det finns intressant stöd för det här sättet att tänka inom forskning om hur vi uppfattar och minns händelser och berättelser.

Vi lagrar inte bara det vi upplever som en rad isolerade informationsbitar. Hjärnan försöker skapa sammanhang och mentala modeller av det som händer: vilka människor som är inblandade, vilka mål de har, vad som förändras och hur olika händelser hänger ihop.

Forskning om berättelser visar också att orsakssamband spelar roll för både förståelse och minne. När det finns begripliga kopplingar mellan händelser blir det lättare att skapa en sammanhängande mental bild av helheten.

Det här är inte forskning om företagsevent.

Men den ger oss en intressant princip att arbeta med:

Låt inte tittaren själv behöva lista ut hur programpunkterna hänger ihop.

Bygg en berättelse – inte en spellista

Tänk dig att ett företag ska presentera en ny strategi.

Agendan skulle kunna vara:

Vd-inledning → Marknadsanalys → Ny strategi → Ekonomi → Panelsamtal

Men bakom den agendan kan vi bygga en berättelse:

Vår omvärld har förändrats.

Därför behöver vi göra något annorlunda.

Det här är vår nya strategi.

För att lyckas med den behöver vi prioritera våra resurser på ett nytt sätt.

Det här innebär det ekonomiskt.

Men förändringen ska också genomföras av människor.

Vad innebär den för organisationen och medarbetarna?

Samma ämnen. Kanske till och med samma medverkande.

Men nu finns det en tanke som löper genom hela programmet.

Moderatorn håller ihop berättelsen

Här får moderatorn en viktig roll.

En vanlig överlämning kan låta:

”Tack Anna. Då går vi vidare till Johan som ska prata om den nya strategin.”

Jämför med:

”Anna har visat att vår marknad har förändrats ganska dramatiskt på bara tre år. Om spelplanen förändras – kan vi då fortsätta spela på samma sätt? Johan, det är precis den frågan ni har arbetat med i den nya strategin.”

I det första fallet presenterar moderatorn nästa programpunkt.

I det andra för moderatorn berättelsen vidare.

Den typen av bryggor kan användas genom hela sändningen. De hjälper tittaren att förstå vad vi just har fått veta, varför nästa del kommer och hur den hänger ihop med helheten.

Börja därför inte med agendan

När ett program ska byggas tycker jag att det är värdefullt att börja med några andra frågor:

Vad ska tittaren förstå när sändningen är slut?

Vad behöver tittaren förstå först för att komma dit?

Vilken fråga väcker det?

Vad blir nästa naturliga steg?

Finns det ett problem, en konflikt eller en osäkerhet som behöver lösas?

När den berättelsen börjar sitta kan vi bestämma vilka personer som bäst kan föra den framåt.

Först därefter behöver vi göra en agenda.

Dramaturgi behöver inte betyda dramatik

Ordet dramaturgi kan låta som om ett företagsmöte måste förvandlas till en Netflix-serie.

Det behöver det naturligtvis inte.

Dramaturgi kan vara mycket enklare.

Vi börjar någonstans. Något behöver förstås, undersökas eller lösas. Varje del för oss ett steg vidare. Och när programmet är slut har tittaren förhoppningsvis kommit någon annanstans än där hon började.

En agenda hjälper oss att organisera programpunkterna.

Dramaturgin gör dem till en berättelse.

Forskningen bakom

Forskning inom event cognition visar att människor skapar mentala modeller av händelser där bland annat personer, mål, tid, rum och orsakssamband binds samman.

Forskning om narrativ och kausal struktur visar också att sambanden mellan händelser har betydelse för hur vi förstår berättelser och vad vi senare minns.

Att använda dessa principer för att bygga digitala sändningar som sammanhängande berättelser – med tydliga samband och moderatorsbryggor – är min praktiska tillämpning av forskningen. Det är inte något forskningen specifikt föreskriver för digitala evenemang.